Bildbevis

Köpte idag bilderna från Helsinki CityRun. Bilderna visar ju inte precis mitt snyggaste jag, men tänkte att det ändå är kul att ha lite bildbevis därifrån!
Ett litet smakprov:

Helt slut med endast några meter kvar till mål :)

Har inte kommit igång med träningen efter halvmaran. Har egentligen bara tagit en kort promenad i skogen tillsammans med syster förra veckan. Jag har väldigt mycket jobb nu så det känns som att orken inte riktigt finns för träning.

Men den här veckan tänkte jag skärpa mig och ta mig till gymmet för något pass. Och nästa veckas måndag är det den 2:a juni och då blir det dags för konditionsträning i form av cykling! Snart är jag back on track, och det känns skönt.

Min benhinneinflammation känner jag inte av längre och jag hoppas verkligen att den inte kommer tillbaka. Längtar efter den dagen då jag får och kan springa igen!

Post-race feelings

2 dagar sen jag genomförde mitt första halvmarathon. Har fortfarande sån fiilis av att ha bevisat för mig själv att ingenting är omöjligt!

Gårdagen spenderades som sagt i soffan medan jag avverkade många många avsnitt av How I met your mother. Sov 11 timmar inatt! Sömnkontot var lite på minus efter vår helg i Helsingfors, men nu borde man ha tagit igen den förlorade sömnen.

När jag vaknade imorse kändes benen ganska okej, tills jag skulle upp ur sängen :D

Har alltså en grym träningsvärk ännu idag. Tigerbalsam och stödstrumpor är det som gäller idag! Går lite konstigt än idag, men det värsta är att sätta sig ner eller att stiga upp. Ajajaj!

Kan dock inte sluta fascineras av att min benhinneinflammation inte känns av alls! Det som hindrat mig från löpning i en månads tid är som bortblåst efter 21,1 kilometer, hur sjukt är inte det?

Om ni inte kommer ihåg så fick jag ju höra detta hos läkaren:

- Inte springer du något halvmarathon i maj inte!

Nu blir det vila denna vecka tills mina ben är okej igen. Sen blir det alternativ träning i form av simning, pilates och styrketräning bara för att lyda doctors' order. Vill ju inte riskera att förstöra benet bara för att det känns bra nu. Men om 3 veckor får jag börja cykla, och gud så jag ska njuta av att svettas!

Helsinki CityRun

 I fredags begav vi oss till Hufvudstaden kl. 07 på morgonen med flyget. Började dagen på plats med frukostbuffé på Fazers café, 10/10 poäng. Strosade runt på gatorna i Helsingfors och shoppade en del.

Domkyrkan med sina 47 trappsteg, oh yes jag räknade.

 Uspenskijkatedralen

Var ju även tvungen att fota en spåra, eftersom mamma ville se Helsingforsbilder!

När vi hade hämtat ut våra startnummer, tröjor och andra grejer började jag allvarligt fundera på om jag skulle försöka springa i alla fall. Hade packat ner det viktigaste, löparkläder och skor samt pulsklocka, så jag hade väl haft lite små tankar på det redan innan vi åkte. På spåran togs beslutet, varför inte liksom? Klarar jag att springa 2 km så är det okej. Måste jag avbryta loppet är det inget mera med det.

D-day, lördagen den 10.05, käkade en gigantisk hotellfrukost och på hotellrummet tankade vi vatten och sportdryck som dårar. Gick lite på stan, käkade sushi från Stockmann deli och laddade. Många tankar som varierade mellan fan vad roligt och fyfan vad man är dum i huvudet som gör detta. Nervositet kallas det. Väl på plats på stadion var det grymt bra fiilis.

Första 10 km gick helt okej, tog några korta gåpauser då och då. Men efter 10 km kändes varje kilometer som en evighet. Mina fingrar svällde upp och var som tjocka korvar och det var grymt obehagligt. Höfterna började göra ont och pulsen var allt för hög. Men jag tänkte att jag ska tammefaan ta mig i mål. 

Tanken på att avbryta kom och gick, och ju närmare mål man kom desto mera ville man ha den där medaljen. Bet ihop och försökte jogga, men benen var otroligt tunga. Gick största delen av andra halvan.

Hade några minuter kvar innan min medalj skulle ryka men då ser man stadion och hör speakern ropa ens namn. Nu jävlar, fullt ös medvetslös bara! La in högsta växeln (som gick då för tillfället) och sprang som satan. In på stadion och sprang i mål. Kom i mål under 3 timmar och fick min medalj... Med 45 sekunders marginal :D

Onneksi olkoon och medaljen i hand, levererade en troligtvis fånig pose åt fotografen och haltade ut från stadion, nästan lite tårögd och väldigt trött. Kan inte säga att det var ett skönt lopp men vad kan man annat förvänta sig efter en månad med benhinneinflammation och pilates som enda träningsform?

Och det bästa av allt? Min benhinneinflammation kändes inte av, och den känns inte idag heller! Trots att jag ännu borde ha 3 veckor löpvila :)

Kom hem idag på efter middagen. Benen är väldigt sjuka och min gångstil är fantastisk, så jag spenderar min dag i soffan. 6 månader av schizofrent beteende, manisk löpträning med skada som följd är nu över för denna gång. Inget slår känslan av att jag faktiskt klarade det, mot alla odds!